Nyckelharpan och jag

”Att bygga egen nyckelharpa” hette en kurs hos Fritidsskolan hösten 1972. Min enda kontakt med detta uppländska instrument dessförinnan hade varit ett TV-program med Erik Sahlström många år tidigare. Jag hade fått inspiration av en kollega att bygga en fiol, men det hade stannat vid blotta tanken. Intresset för instrumentbygge hade i alla fall väckts, varför jag anmälde mig till nyckeharpsbyggkursen i Ekhammarsskolan i Kungsängen – den första kursen i Upplands-Bro kommun. Kursledare var Herold Lundin från Jakobsberg, en utomordentligt skicklig ledare och byggare skulle det visa sig.

Första kurskvällen fick vi en byggsats med det virke som skulle behövas för bygget. Själva sargen och halsen skulle göras av al medan locket skulle vara av alpgran, d.v.s. gran som vuxit i alpländerna och därtill blivit särskilt utvald beträffande tät- och jämnvuxenhet. Instrumentets botten skulle göras i lönn, likaså löven, de träpinnar som borrats fast i nycklarna och som ger anslaget på spelsträngen när nyckeln trycks in. Till de blivande halvtons-nycklarna hade Herold valt ebenholz, som ju är svart av naturen och därmed inte behövde betsas svarta.

I detta sammanhang vill jag nämna att instrumenttillverkare numera inte behöver gå över Östersjön för att få tag på kvalitetsgran till lock för nyckelharpor, fioler, gitarrer m.m. Det har nämligen visat sig att det rika Norrbotten (!) kan ståta med minst lika jämn- och tätvuxna granar som Centraleuropa. Planer finns på att starta tonträfabrik i Seskarö. Tonträ för åtskilliga miljoner kronor har redan exporterats från Norrbotten och Västerbotten till bl.a. Japan. Tänk om svenskarna kunde börja förädla den tydligen så eftertraktade råvaran i stället för att exportera den obearbetad.

Efter denna lilla utvikning återgår vi till slöjdsalen. Herold hade tagit med sig ett par egentillverkade prototyper av nyckelharpa och jämförde man dessa med den ”brädhög” vi tyckte byggsatsen bestod av var jag säkert inte ensam bland kursdeltagarna att undra hur vi skulle klara av det som förestod.

Arbetet satte dock igång och snart befann sig alla täljande på löven. Herold tyckte det var bäst att börja med ”pilljobbet” först och därefter övergå till de större delarna. Ett dussintal elever, däribland fyra av kommunens slöjdlärare, träffades sålunda varje tisdagskväll för att framför allt med hjälp av bandsåg och andra maskiner, som man normalt inte har hemma, skaffa sig kvällsarbete till den kommande veckan. Det var ingalunda möjligt att hinna med allt enbart under kurskvällen. Tidigt på lördags- och söndagsmorgnarna stängde jag in mig i barnkammaren, tillfälligt omändrad till snickarbod. Där slipades och putsades så dammet så småningom yrde omkring i hela lägenheten. Tålamodet var dock stort bland familjens övriga medlemmar. Jag fick jobba i fred, kanske tack vare de tidiga morgnarna!

Efterhand kursen gick, började jag förstå vad de olika delarna skulle användas till – då hade vi ingen byggbeskrivning att gå efter. Framåt vårkanten kom då äntligen den dag då harpan började bli färdig. Då hade den lackats och polerats efter konstens alla regler så den var hal som en ål och strängarna klingade så vackert när man knäppte på dem, men då jag skulle provspela med stråken hördes bara ett svagt väsande. Jag förstod inte då – jag hade aldrig hållit i ett stråkinstrument tidigare – vilken stor betydelse stråkhartset har, så det var bara att otåligt vänta till dess sådant anskaffats, och si, det blev annat ljud, riktigt vackert, tyckte jag.

Nu var det slut på den tysta delen av verksamheten. Så småningom lyckades jag få harpan uppstämd och framför allt att hålla stämningen, vilket tog ett par veckor med ständigt skruvande på stämskruvarna. Det tar tid innan alla delar i harpan har anpassat sig efter de spända strängarna och inte ”ger efter” ytterligare. Denna period var säkert mycket påfrestande för omgivningen, fast jag själv tyckte jag frambringade himmelska tongångar. I vart fall blev det inget damm av ”spelandet”.

Jag anmälde mig till en spelkurs med Mats Kopola som lärare. Kursen började i anslutning till att byggkursen avslutades och det var ju naturligt att ta det steget. Det egentliga målet med byggkursen var ju att börja spela nyckelharpa och inte skaffa sig en väggprydnad. ”Polska från Börstil” i ultrarapid blev kursrepertoar under de första veckorna.

Efter denna nybörjarkurs anmälde jag mig till en spelkurs på Säbyholmskolan – Midsommarlåt 73. Landets främsta spelmän på nyckelharpa skulle lära kursdeltagarna spelteknik och låtar. Det var riksspelmännen Erik Sahlström, Mats Liljeholm, Anders Liljefors och Ragnar Berglund som hade åtagit sig att förmedla en del av sitt kunnande till deltagarna som kom från Småland i söder och till Hälsingland i norr.

Det blev en spelkurs av bästa märke. Veckan inleddes med en kvällskonsert av Erik Sahlström. Ja, egentligen slutade den aldrig. Under dygnets vakna timmar och de var många, sågs han med sin nyckelharpa, ständigt spelande eller instruerande sina kunskapstörstande elever. Med sitt oändliga tålamod och milda väsen vann han allas hjärtan. Tack vare de mycket skickliga spelledarna tycker jag att jag fick ett mycket stort utbyte av kursen. Den uppfattningen delades säkert av de andra deltagarna, trots att många av dem, till skillnad från oss nybörjare, var väldigt förfarna i hanterandet av nyckelharpan.

Från 8-tiden på morgonen och till långt efter midnatt täcktes hela skolområdet med en surrande ljudkuliss. I salar och bersåer kunde man se och höra ett intensivt övande på nyckelharporna. Framåt småtimmarna på morgonen tystnade de flesta harporna, men efter frukosten på morgonen var samtliga igång igen, uppvisande samma spelglädje veckan igenom. Ett 20-tal låtar hann vi lära oss under veckan. Dessutom tillkom låtar som man omedvetet hade fått ”i sig”. En månad efter kursen, då jag befann mig i Småland på semester, vaknade jag en natt med en låt sjungande i huvudet. Just då kunde jag inte ta fram harpan, utan jag fick vara vaken resten av natten för att inte glömma bort den igen, för att på morgonen lära in den på harpan. Jag träffade sedan Peter Hedlund och Ragnar Berglund på spelmansstämman i Kungsängen och fick då veta att det var en låt efter Ceylon Wallin och att jag lyckats uppfatta den helt korrekt. Den hade spelats av andra under säbyholmsveckan men tillhörde inte de allspelslåtar som vi nybörjare höll oss till.

Påföljande vinter gick jag återigen en kurs och byggde harpa nr 2 med slöjdläraren Bengt Clavering som kursledare. Denna gång var det betydligt lättare att bygga harpan eftersom jag nu visste hur delarna skulle se ut och vad de skulle användas till. Byggandet varvades  naturligtvis med ett flitigt spelande. Särskilt roligt var det att min son Torbjörn fick börja spela nyckelharpa för Mats Liljeholm i musikskolan och det var främst av den anledningen som jag byggde den andra harpan.

Hösten därpå, 1974, träffade jag Gunnar Höglund från Håbo-Tibble, en av kursdeltagarna från den första kursen. Han saknade, liksom jag själv, någon att spela tillsammans med och vi kom överens om att försöka få ihop ett spelgäng. En rundringning gav till resultat att några började träffas en gång i veckan hos varandra. Det var Ethel Bergman, Elcy Nilsson, Bengt Clavering, Gunnar Höglund och undertecknad. När vi hållit på några månader utökades laget med Fritz Sundberg och Gustav Fållby från Bromma. I ur och skur kom de åkande från staden för att spela upplandslåtar. Det är klart att det inte lät så vackert i början men efterhand blev vi bättre och bättre. Dessutom var det mycket trevliga kvällar, då man fick lära känna spelkamraterna närmare. Vi var mellan 30 och 70 år och kom från olika miljöer och landsändar så det fanns gott om samtalsämnen i fikapausen. Efterhand har spelgänget genomgått vissa förändringar. Några har flyttat från trakten medan andra har tillkommit. Även instrumentsättningen har förändrats. I gruppen, som numer kallar sig Finnsta amatörkapell ingår dragspel, klarinett och gitarr utöver två nyckelharpor.

Eftersom det var så många som var intresserade av att bygga fler nyckelharpor anordnade Fritidsskolan en byggkurs i Finnstaskolan 1976-77. Kursledare blev Fritz Sundberg, med 50-årigt förflutet som snickare och dessutom fiolbyggare. Undertecknad åtog sig att svara för den administrativa delen och hjälpa till efter bästa förmåga. Frampå vårkanten såg nya nyckelharpor dagens ljus och ytterligare ett antal spelmän kunde börja spela.

Den byggsats jag köpte till min tredje nyckelharpa blev liggande halvfärdig hemma, men då min dotter Helene bestämde sig för att också hon skulle börja spela harpa i musikskolan var det bara att sätta igång igen i ”snickarbo´n”. Mycket värdefull hjälp med den harpan har jag fått av Fritz Sundberg, som numera är bosatt i Bro, med följd att resultatet blev mycket bra. Jag fick tillfälle att under SM i plöjning i Håbo-Tibble ställa ut denna nyckelharpa tillsammans med en byggsats och en gammal silverbasharpa som ägs av Jörgen Frohm. Utställningen, som gjordes i Bro hembygdsförenings regi, väckte stor uppmärksamhet, bl.a. beundrades Helenes harpa av en gammal farbror från Tierp som sa; ”Jag har sett många nyckelharpor och några har jag byggt själv. Men aldrig har jag sett någon så vacker som denna!” Trots det regniga vädret besöktes hembygdsföreningarnas utställningstält av ett stort antal människor, ditresta från hela landet. (Inte bara det. Jag fick faktiskt kontakt med en glad kvartett irländare som gav en improviserad sångkonsert till harp-ackompanjemang. De ville dock bara sjunga irländska sånger, absolut inte engelska!) Många besökare blev väldigt intresserade och skulle hem till sin landsända och undersöka möjligheterna att starta byggkurser där. Tyvärr var vädret så fuktigt under SM-dagarna att locket till nyckelharpan sprack upp i limfogen. Jag fick åter igen hjälp, av den allkunnige Fritz Sundberg som tog hand om harpan och lyckades reparera den, så nu är den lika fin som förut.

Trots att byggkurser anordnats här i kommunen i snart 10 år byggs fortfarande ett antal nyckelharpor varje år. Just nu pågår förresten en slöjdkurs i Broskolan under Fritz Sundbergs ledning och några av deltagarna har börjat bygga sig en nyckeharpa.

Jag har, tillsammans med några av de byggare som på senare tid fått sina harpor färdiga, startat på nytt. Vi träffas en gång i veckan hos varandra för att spela upplandslåtar. Vi får se vad det kan bli av det …..

Mats Liljeholm sade en gång: ”Har man haft tålamod att bygga en harpa, har man nog tålamod att lära sig spela också!”

 Åke Engström